Jag hade hört talas om Bruno K Öijer. Nu skulle han komma till Biografen Draken i Göteborg. Han var på release-turné med sin nya diktsamling ”Svart som silver”. Jag kom över två biljetter i sista stund. Jag frågade min pastorskollega Agneta om hon ville gå med. Vi jobbade i Betlehemskyrkan med temakvällar kring livsfrågor och om balans i livet. Jag söker ständigt efter form och ord för att nå människors behov i en tid av högpresterande liv och själslig trötthet. När vi nu fick chansen måste vi lyssna till en av vår tids stora poeter som berörde så många människor, sa jag till Agneta. Vad var hemligheten med poeten som åkte över hela Sverige med sina dikter och drog fulla hus? Överallt hyllad av kulturkritikerna.

Den gamla biografen var fullsatt. Varje gång Bruno K Öijer hade reciterat sin dikt stod publiken upp och applåderade och busvisslade. Förtjusningen var enorm. Jag tittade på Agneta och letade efter ett förhållningssätt att lyssna. Jag märkte att hon också var trevande. Vad var det som var så bra? Jag hade ju aldrig lyssnat till honom tidigare så jag blev upptagen av formen, hans mycket säregna sätt att läsa sina dikter, hans kroppsspråk och hans sätt att röra sig och publikens enorma gensvar. Det var som en rockgala. I pausen var det mingel med vin och jordnötter. Jag frågade Agneta:

- Vad är det vi egentligen lyssnar till?  Jag ville höra med någon i publiken som uppenbart kände till hans dikter väl. Jag gick fram till en som jag sett läsa med i vissa strofer. Han såg ut som en riktig konstnär, klädd i basker och långrock och med en Salvador Dali-mustasch. Jag frågade trevande:

- Vad tycker du är så bra här ikväll? Han tittar undrande på mig och svarar med en självklarhet

- Han talar ju om sådant som vi inte annars talar om! Han sätter ju ord på det vi inte har ord för. Det man bara känner, längtar och anar.

Svaret träffade mig i magtrakten. Ja, men visst! Så är det ju.

Efter pausen lyssnade jag på ett annat sätt. Jag lät Bruno K Öijers metaforer och ord tala till min känsla och jag anade resonansbotten av total ärlighet i hans förmåga att klä sin livskamp i poesi.Vad var det som var så bra? Jo, det var nog äktheten, den ärliga beskrivningen av vår tids smärta, utanförskap och ångest. Det blev ett igenkännande. När någon annans formuleringar träffar mig blir det så bra därför att jag känner igen mig. Det kan handla om min egen inre längtan och behov som jag kanske inte ens är medveten om. Jag kommer något på spåren. Jag blir medveten om vad jag söker och saknar. Det blir ord som tröstar.

Dagen efter gick jag och köpte ett magasin där Bruno K Öijer var intervjuad. Jag läste med intresse . På frågan vad är dina drivkrafter när du skriver svarar han:

“Jag drivs av av smärta och skönhetslängtan. Jag drivs av mitt sökande efter orden som kan uttrycka människans inre hjälplöshet inför livet och döden.”

Varför väljer du att skriva poesi som är rättfram och enkel?

”Jag skriver poesi för att nå ut till alla, för att kunna föra ett samtal med mina medmänniskor. Ett samtal som betyder något och som inte är en uppvisning i skitförnäm akademisk lärdom. Om nu poeterna är den här världens icke erkända lagstiftare så gäller det att kunna tala till människor på ett språk som inte kväver och förödmjukar dem, men som istället ger inspiration och kraft till att fortsätta leva.” (Tidskriften 00TAL  #28 2009)

Ja, det var ju just det jag var ute efter; att hitta språket som inte kväver och förödmjukar utan ger inspiration och kraft till att fortsätta leva. Jag anar att det inte står att finna utan sårbarhet. Vi möts bara i vår sårbarhet och det mötet läker.

”Att formulera sitt sår, sitt utanförskap, det har jag hållit på med sedan jag debuterade.”  ( Bruno K. Öijer, 1995 )

För att nå fram och kunna kommunicera behöver vi våga möta våra sår. Vi behöver mod att var ärliga. Sår i våra liv är väl det som gör ont hos oss; vår smärta, våra brister, våra tillkortakommanden, vårt utanförskap, vår brustenhet och ångest. Att få lyssna till en som formulerar sitt sår och sitt utanförskap och genom orden vill nå andra människor, det hjälper oss. När vi vågar vara sårbara träder också vårt verkliga jag fram, vårt autentiska jag. I det väcks också kreativitet och skapande processer sätts igång. Kreativitet och sårbarhet hänger ihop.

Jalle Ahlström