Det var oktober. Klockan var fyra på morgonen. Sömntabletterna hade inte hjälpt denna natt. Ångesten var för stark. Mitt inre vred sig som en mask på kroken. Svetten gjorde att lakanen klibbade fast vid kroppen. Det gick inte längre att ligga kvar.

Min psykoterapeut hade sagt: ”Försök att möta ångesten.” Men hur i hela världen skulle jag kunna möta den? Bara känslan av att den närmar sig fick mig att skälva. Det kröp i hela kroppen och oron tvingade till flykt. Men denna natt var jag fången! Det gick inte att fly från lidandet. Ångesten höll mig i ett skruvstäd. Jag tänkte: Ok, din djävul! Nu vill jag möta dig.” Det var inget noga övertänkt beslut, jag hade helt enkelt inget val. Flykten hade gett straffränta. Nu gick det inte längre. Jag gick upp och drack en stor kopp kaffe.

Jag klädde på mig två skinnjackor och en ytterligare vindrock och gick rakt ut i mörkret. Det var snålblåst och regnade spik. Jag tänkte: ”Nu ska du få visa vad du vill göra med mig, hur långt du kan gå.” Jag sökte mörkrets ansikte och drogs in mot skogens djup. När jag snubblat in en bit på stigen och befann mig vid foten av dom höga tallarna blev jag stående. Det var som om varje trädkrona böjde sig över mig och hånlog. Jag tryckte ryggen upp mot en trädstam. Allt var djävulskt. Jag kände barken trots mina skinnjackor. Tanken for genom huvudet: Var det något av detta Kristus kände då mörkret pressade honom mot korsets trä?

Hur länge jag stod där vet jag inte. Jag vet bara att ångesten hade mig i sitt grepp. Lite senare tog jag mig igenom skogen. Mina steg förde mig ner mot vattnet. Där vid klipporna sjönk jag ner trött och utmattad. Det första morgonljuset trevade sig upp över klipporna bakom min rygg och slog ut över havet. Det gav mig en viss ro. Två svanar kom simmande förbi alldeles där jag satt. ”Dom har varann, jag har ingen”, tänkte jag. Jag kände mig enormt ensam där jag satt på den nakna våta klippan i min ångest.

Det var då som något hände i mitt inre. Först blev jag alldeles lugn. Sedan kände jag en sipprande känsla av lycka som liksom lekte sig fram. Efter en stund ställde jag mig upp med tårar i ögonen. Jag är inte ensam! Det var som jag tillhörde klipporna, vattnet och svanarna. Musklerna som hade varit spända i månader slappnade av. En befrielse spred sig i kroppen. Jag började halvspringa och nästan dansade bort till konditoriet där bagaren just tog ut den första plåten. Lite förvånat såg han på mig när jag kom instörtande och sa: ”Frank, har du en prinsesstårta? Jag måste fira. Jag har mött min ångest!” Att ångesten kunde kännas som djävul det visste jag sedan gammalt. Men att mötet med den kan rymma en slags tillhörighet, det hade jag aldrig trott.
Är det flykten och rädslan för lidandet och ångesten, som gör att jag går miste om den verklighet jag söker? Kan ångesten dölja en dold ängel? Kan ångest vara nyckeln till delaktigheten – en dörr ut ur ensamheten? Varifrån kom lyckoruset som överföll mig och som sedan dess har blivit en viktig erfarenhet i mitt liv och min kamp?

Jalle Ahlström