Jag går på bokmässan i Göteborg. Under några dagar vimlar Svenska mässan av människor, möten och böcker. Jag var där av nyfikenhet på vad som rör sig i folksjälen. Jag ville lyssna till de känsliga människorna som klär sina liv och sin kamp i ord och text. Nu fanns de där, de som formulerat det mest personliga, vilket också ofta visar sig vara det mest universella och allmängiltiga. Nu var de på plats för att presentera detta, som de skrivit ned mellan pärmar och rader, ansikte mot ansikte i öppna montrar. Jag vet att de har något att förmedla av igenkännande och därmed kan hjälpa oss andra. Poeterna är kanske vår tids profeter? Det är som om de vore utrustade med en slags ”själslig radar”, som läser av vad som rör sig i tiden och kan formulera den längtan som finns i folksjälen långt innan vi själva vet om det.

Jag lämnar djupt berörd en monter där flera författare delat sina texter om verklighetens lidande och smärta. Sista dikten avslutas märkligt nog med hoppet om försoning. Jag sitter med slutna ögon och tänker: När någon sätter ord på smärtan inifrån är det som om man kan förnimma en djup delaktighet, som märkligt nog tröstar. När jag tittar upp och ser de andra som lyssnat ser jag att också de torkar tårar och hela atmosfären är mättad av hopp. På vägen vidare i vimlet stöter jag på en god vän.

- Har du tid? undrar han. Stanna kvar här. Du skall få se på något mycket intressant och lyssna till en person som berör oss alla. Lars Lerin kommer strax att intervjuas här.

- Vem är han? frågar jag.

- Han är ju vår tids störste akvarellmålare! sa min vän med en sådan självklarhet så jag ursäktade att jag inte visste. Han har gett ut en bok tillsammans med en kollega. Det som kommer att hända här får du inte missa.

Jag märker hur folk strömmar till under tiden vi pratar. Där står nu utställare och många författare som medverkar på mässan. Både kända och okända ansikten och så alla vi besökare, alldeles vanliga människor. Nu var det en kvart kvar och där stod jag i en tät publik och väntade på denne konstnär. Ovanför scenen stod det att läsa: ”Lars Lerin – om boken Ärevarv och straffrundor ”. Så är det dags. En lysande karismatisk intervjuare tar plats på barstolen i rampljuset. Strax efter smyger denne smale konstnär, nästan obemärkt in från sidan upp på scenen. Han ger ett skyggt, närmast blygt intryck. Förväntan är total bland folkmassan och intervjuaren är väl förberedd med frågorna. Först blir det en stor applåd. Intervjuaren sitter med hela sitt ansikte vänt mot publiken medan Lars Lerin sitter med sidan vänd mot oss, halvböjd framåt, som om han inte vill ta något utrymme. Intervjuaren håller upp boken ”Ärevarav och straffrundor” och håller i den som ett stycke mästerverk, en trofee och frågar hur det känns. Han svarar leende:

- Skall det kännas på något speciellt sätt, menar du?

Intervjuaren läser med förtjusning innantill ett stycke ur boken och ber honom kommentera dessa genialiska meningar.Lars Lerin, som sitter halvkrökt med korslagda ben på barstolen och med mikrofonen lite lojt i handen, svarar med glimten i ögat:

- Har jag skrivit det? Det var så längesen att jag inte minns det.

Alla skrattar. Hans humor vittnar om hans självdistans och varma personlighet. Den går ut som en befriande tryckvåg av närvaro i publiken. Alla lyssnar nu intensivt till intervjun som följer, om konstnärskapets våndor, längtan efter kärlek, livsångest och drömmar. ”Jag är en rädd person som flytt in i så mycket av tabletter, läkemedel och alkohol. Det där är över nu och nu vill jag leva och ta var på det här livet och jag vill inte att den här rädslan skall styra mig längre.” Han hade inget behov av att visa upp sig eller imponera. Crescendot kommer med den sista frågan:

- Hur känns det att vara här på bok mässan och få en sådan uppmärksamhet med boken?

- Det bästa är att nu är snart bokmässan över och jag får åka hem till de värmländska skogarna där jag hör hemma. En stor och varm applåd ekar och Lars Lerin lämnar stillsamt scenen.

Jag ser mig omkring, många står kvar tysta. Det intensiva lyssnandet och närvaron i samlingen röjer att flera hört lockropet till vår tids längtan – att våga möta vår rädsla och ångest. Här är en man som möter sin rädsla och kamp och står ut med den. Jag anar att denne konstnärs befriande hållning vittnar om just detta och att han därav inte behöver klamra sig fast vid sin berömmelse. Vad märkligt detta är; Den person som vi alla vill lyssna till är en person som inte själv är noga med att vara i centrum, men hamnar i centrum. Kanske just därför? Och omvänt, har vi inte själva känt krafterna då vi av rädsla klamrat oss fast? Då vi velat vara i centrum och få uppmärksamhet och bekräftelse, då har vi också hamnat i utkanten.

En del konstnärer och poeter kännetecknas av att de lever med en  livsångest som de tvingas möta varje dag. De har det gemensamt att de kan leva enskilda och ensamma men kommunicerar till omvärlden genom sitt skapande. Det får dem att härda ut. Motivet för dem är inte att prestera skapande för att bli berömda eller att få bekräftelse. De har helt enkelt inget annat val än att möta ångesten och mötet med den omvandlas till skapande. Vi kan se hos dessa konstnärer, som lever med sin ångest, att motivet för skapandet ligger inte i prestationen utan i sökandet efter kommunikationen. Vi anar att detta är orsaken till deras berömmelse!

Jalle Ahlström